tisdag 20 september 2011

London calling

Intryck från Heathrow

När detta skrivs sitter jag i en vänthall på Heathrow kl tre lokal tid (fyra i Sverige). Resan har gått bra hittills, det jag var lite fundersam över var just detta byte på Heathrow då jag läst skräckhistorier om de mängder av resenärer och långa köer som sägs vara vardag här. Och visst, det är en massa människor här, men bytet har gått hur smidigt som helst. Behövde inte köa mer än tio-femton minuter till säkerhetskontrollen, i övrigt har jag inte råkat ut för några köer (dock såg det ut att vara betydligt längre köer för de som bytte till utrikesflyg härifrån). Det är över en halvtimme tills min gate ens öppnar, så jag har lite tid att skriva ner några tankar härifrån nu.

Jag måste säga att det känns jäkligt bra att vara här, det är något speciellt med stora flygplatser och alla människor man ser. Till höger om mig sitter ett gäng unga mormoner (eller är det Jehovas?) i sina obligatoriska kostymer, och snett fram till höger en judisk äldre herre med hängslen och kippa på huvudet. Till vänster ser jag en välklädd äldre sikh med mörkblå turban och ett stiligt vitt skägg som skulle kunna göra Jultomten avundsjuk, och en indisk dam i färgglad sarong/klänning promenerar bortåt mot taxfree-butikerna. Hela världen i en byggnad. 

Flygresan hit gick problemfritt, men tyvärr var det molnigt hela vägen så jag såg inte särskilt mycket annat än vid start och landning. Någon bild lär dyka upp, men min kamera är inte av bästa kvalitet. Själva resan fram till engelska kusten gick på två timmar, men sedan informerade vår pilot om att det var mycket trafik på Heathrow så det blev två långa (men planerade) 360-graderssvängar över norra London innan vi kunde landa. Just flygresan med British Airways gav mig mitt första smakprov på den brittiska artighetskulturen när de snygga flygvärdinnorna på härlig klingande brittiskengelska tilltalade mig ”sir”, och resten av resan satt jag mest och myste. Tror detta kan bli riktigt bra.

Nej nu tänkte jag läsa vidare i min nyinköpta färdlektyr, ”Scar tissue” med Anthony Kiedis från Red Hot Chili Peppers. Nästa stopp: Newcastle!

1 kommentar:

Marie sa...

Ja visst är det något särskilt med flygplatser. Alla människor är på väg någonstans. Många intressanta
människor att titta på.

Mamma